Man vänjer sig

En sådan här vecka - när det känns som att det mesta roliga i livet regnar bort - passar det väl bra att damma av en riktig kultklassiker:

Läsvärt

Natalie Portman skriver om kött i Huffington Post. Inget revolutionerande, men jag kan inte låta bli att impas lite när en firad filmstjärna sätter ned foten i en så laddad fråga.

Fin fasad

Riksteatern i Hallunda. Lördag 14 november, kl. 13.03.

Feministiskt forum Botkyrka

Två hjältar besökte Folkets hus i Hallunda i eftermiddags. Först ut var Claes Borgström. En 65-årig s-märkt pragmatiker av manligt kön, som ändå vågar tala om sig själv som inkvoterad, om mäns ansvar och om jämställdheten som den viktigaste politiska frågan. Det sista gillar inte Tiina Rosenberg. Hon körde en 45 minuter lång kulsprutemonolog om att jämställdhet bara är fernissa på ett orättfärdigt samhällsbygge. Reaktionära kvinnor i bolagsstyrelser, det kapitalistiska heteropatriarkatets stundande undergång, bögmoderater och faktumet att alla fascistiska folkpartister borde sänkas i Östersjön hann också avhandlas. Uppfriskande.

Helt olika utgångspunkter och angreppssätt alltså, men jag tror att båda behövs. Sätt Claes Borgström i en regering efter nästa val och ge Tiina Rosenberg generöst med utrymme till att kritisera hans arbete från vänster. Då skulle det kunna hända grejer.

Kaboom

Det rapporteras inte så mycket om provsprängningar av atomvapen nu för tiden. Förekommer de fortfarande? Om inte kanske det är dags att återuppta dem. Jag vet en plats som passar bra.

Den elfte

Det är den 11 november i dag. Om exakt två år kommer det att stå 11-11-11 i almanackan. Rätt fräckt. Ännu fräckare blir det strax före lunch om 9 102 år. Den dagen skriver vi 11111-11-11 11:11. Vad händer då? Bjuder handlarna i Skärholmens centrum på tårta?

T9

Först "rör". Sedan "pop". Sedan "rop". Sedan "ros". Sedan "söp". Sedan "sos". Sedan "ror". Sedan - som förslag nummer åtta - "sms". Är inte det en lite konstig prioriteringsordning i en mobiltelefon?

Skådespelarfasoner

Jag hade besök från Värmland och tillbringade en helg i finkulturens tecken. Bland annat såg vi Måsen på Stockholms stadsteater. Föreställningen var bra, men jag retar mig lite grann på det där som alltid utspelar sig när sista repliken är levererad. Ned med ridån - springa ut - upp med ridån - springa in - buga för publiken - springa ut - ned med ridån - upp med ridån - springa tillbaka in - buga igen och så vidare i några omgångar till. Vad är poängen? Varför inte bara stå kvar och buga tills vi som tittar har tröttnat på att applådera?

Pizzafredag

Att äta en pizza är verkligen en kulinarisk resa spikrakt nedåt.

Första fjärdedelen:
"Det här är det godaste jag har smakat - någonsin."

Andra fjärdedelen:
"Det här är jättegott."

Tredje fjärdedelen:
"Det här börjar kännas rätt sunkigt."

Sista fjärdedelen:
"Det här måste vara det äckligaste som någon har ätit i hela mänsklighetens historia. Aldrig mer. Nu spyr jag."

Könlös Pop

Häromdagen snubblade jag över en artikel i Svenska Dagbladet som var ruskigt intressant. Den handlar om ett par som har bestämt att deras barn inte ska uppfostras till flicka eller pojke - utan till människa. Därför klär de Pop (som ungen kallas i texten) i alla sorters kläder och vägrar svara på omgivningens frågor om kön. Rätt eller fel? Visst, det finns en risk för att Pop får det tufft i en värld där indelningen i kvinnligt och manligt ligger som en blöt filt över tillvaron. Samtidigt känns det häftigt att några vågar gå före och försöka förändra. Jag håller tummarna för hela familjen.